AHSK

EU:s socialdemokrater i kris - februari 2017

EU:s Socialdemokrater i kris

I EU-parlamentet samregerar kristdemokrater (med svenska M och KD), socialister/socialdemokrater (med svenska S) och liberaler (med svenska C och L). I det största EU-landet Tyskland samregerar också kristdemokrater och socialdemokrater.

I sakpolitik undrar man om något verkligen skiljer åt mellan de två stora partifamiljerna i Europa? De tycker samma sak om EU:s utveckling, i ekonomisk politik skiljer inget dem åt, knappast heller i utrikespolitiken, det sociala medvetenandet är inom i alla fall vissa S-partier i Europa så gott som icke-existerande och deras politiker tillhör en priviligierad politikerklass, och så vidare.

Under åren 1998-1999 styrde socialister/socialdemokrater i nästan alla de stora EU-länderna och satt i regeringarna i 12 av 15 EU-länder. De hade inte egna majoriteter i de nationella parlamenten, men en stark ställning. Men ”socialdemokraten” Tony Blair hade gemensamma politiska projekt med den italienska högerpolitikern Berlusconi så en socialdemokratisk politisk sammanhållning kunde man knappt tala om.

Idag är EU:s socialistiska/socialdemokratiska partier i kris sedan flera år. Av 28 EU-länder har de socialdemokratiska partierna åtta premiärministerposter och man sitter med som junior partner i ytterligare fem EU-länders regeringar – totalt regeringsmedverkan i tolv EU-länder av 28.

Men Italiens nuvarande premiärminister Gentiloni från Demokratiska Partiet kommer ursprungligen från mittenpartiet La Margherita och den förre premiärministern Renzi från samma parti kommer ursprungligen från den upplösta kristdemokratin. Det italienska Demokratiska Partiet vill hur som helst inte entydigt höra till det socialistiska/socialdemokratiska lägret. Fico i Slovakien sitter återigen i koalitionsregering med ett främlingsfientligt parti. Sammanhållningen är alltså även idag inte den allra bästa i denna partifamilj. Att värdegrunderna inom EU:s socialdemokrater är olika visade sig bland annat tydligt i maj 2016 när Fico uttalade att islam inte har någon plats i Slovakien.[1] Ett sådant uttalande skulle i alla fall en del av de medlemsländernas socialdemokratiska partiledare inte våga eller vilja göra.

Socialdemokrater har idag presidentposterna i Frankrike, Irland, Italien, Österrike, Slovenien och Tjeckien (i det sistnämnda landet är presidenten dock mer av en före detta socialdemokrat) samt Bulgarien (den i november 2016 valde presidenten stöddes av Socialistpartiet, men är inte medlem av partiet). Med undantag av Frankrike är dessa presidentposter mer av ceremoniell art. Maltas president kommer från Labourpartiet, men är inte direktvald. I tolv länder har presidenterna, direktvalda eller indirekt valda, sin politiska bakgrund i kristdemokratiska partier eller andra borgerliga partier. I Tjeckien är som nämnts ovan en före detta socialdemokratisk partiledare och statsminister, Milos Zeman, nu president. Han bildade 2009 ett eget parti. Hur ”socialdemokratisk” är Zeman? Kanske inte särskilt mycket, i december 2015 påstod han i media att flyktingkrisen är en ”organiserad invasion”[2] och i januari 2017 hyllade han Trumps nya inreseförbud för personer från vissa arabiska länder[3].

Premiärministerposterna innehar EU:s socialister/socialdemokrater (februari 2017) i Sverige, Frankrike, Österrike, Italien, Portugal, Tjeckien, Slovakien och Rumänien. Som junior partner sitter socialdemokrater med i regeringarna i Tyskland, Nederländerna, Luxemburg, Slovenien, Litauen och Estland.

Litauen hade parlamentsval i oktober 2016 och socialdemokraterna backade från 18,4% till 14,4% men lyckades ändå klänga sig fast i regeringen som junior partner till ett grönt bondeparti. I Estland var det regeringskris i november 2016 men Socialdemokraterna blev kvar i regeringen men bytte storebrorspartner från ett liberalt parti till ett centerparti.

Just Rumänien är speciellt i många avseenden. I parlamentsvalet 2013 deltog socialdemokratiska PSD i en kartell med liberala PNL (PNL har nu gått över till det kristdemokratiska EU-partiet), konservativa PC och mittenpartiet UNPR. 2008 var PSD i valkoalition med konservativa PC. Politiska ideologiska skillnader mellan höger och vänster har sedan demokratin infördes 1990 spelat mindre roll. Valdeltagandet i de tre senaste parlamentsvalen i landet har legat stabilt runt låga 40 %.

Rumänien hade efter regeringskris i november 2015 en teknokratregering och därefter parlamentsval i december 2016. Socialdemokraterna var nedsvärtade av korruption. De gjorde trots det ett relativt bra val (med som sagt uruselt valdeltagande) och gick i regeringskoalition med ett nytt liberalt parti, ALDE. PSD hade knappt installerat sig förrän de utfärdade en ”nöddekret” som skulle innebära att vissa korruptionsbrott avkriminaliseras. Däribland skulle PSD-ledaren Dragnea kunna undvika åtal för maktmissbruk. Dragnea har redan en villkorlig dom på sig för valfusk, vilket innebar att han inte kunde utses till premiärminister. PSD-ALDE-regeringen föreslog att korruptionsbrott där de ekonomiska skadorna inte överstiger 420 000 svenska kronor skulle avkriminaliseras[4]. Summan är betydande i ett land där en bra månadslös ligger på cirka 500 euro. Efter stora demonstrationer drogs nöddekretet tillbaka – men vad skall hända nu med den sittande regeringen?

 

De socialdemokratiska partierna i västra Europa har jämfört med 1970-talet tappat i väljarkåren. Det åskådliggörs av följande tabell:

 

Tabell. En jämförelse av europeiska S-partiers senaste parlamentsvalresultat i procentandel i jämförelse med parlamentsvalresultat omkring år 1975 (i de fall det finns jämförelse att göra mellan val)

Land	S-parti	Senaste valresultat – år och procent	Valresultat omkring år 1975 – år och procent
United Kingdom	Labour	2015: 30,4	1974II: 39,2
Irland	Labour/Social Democrats	2016: 6,6/3,0	1977: 11,6
Frankrike	PS	2012: 29,4	1973: 20,8
Belgien	BSP/PSB (1974) -PS/sp.a	2014: 11,7/8,8	1974: 29,2
Nederländerna	PvdA	2012: 24,7	1977: 33,8
Luxemburg	LSAP	2013: 20,3	1974: 29,2
Tyskland	SPD	2013: 25,7	1976: 42,6
Österrike	SPÖ	2013: 26,8	1975: 51,0
Danmark	SD	2015: 26,3	1975: 29,9
Sverige	S	2014: 31,0	1976: 42,7
Finland	SDP	2015: 16,5	1975: 24,9
Italien	PCI, PSI, PSDI (1976) – PD	2013: 25,4	1976: 34,4/9,6/3,4
Portugal	PS	2015: 32,3	1975: 37,9
Spanien	PSOE	2016: 22,7	1977: 29,3
Grekland	PASOK/DIMAR	2016II: 6,3	1977: 25,3
Cypern	DIKO	2016: 6,2	1981: 19,5*
Malta	PL	2013: 54,8	1976: 48,4
Tjeckien	CSSD	2013: 20,5	-
Slovakien	SMER-SD	2016: 28,3	-
Slovenien	SD	2014: 6,0	-
Kroatien	SDP+HNS+HSU+HSS	2016: 33,8	-
Estland	SDE	2015: 15,2	-
Lettland	SDPS	2014: 23,0	-
Litauen	LSDP	2016: 14,4	-
Polen	UL	2015: 7,6	-
Ungern	MSZP	2014: 25,6	-
Rumänien	PSD	2016: 44,1	-
Bulgarien	BSP	2014: 15,4	-

 

Anmärkning:

* Cypern - i valet 1977 deltog DIKO i en stor valkoalition. Parlamentsvalet 1981 har därför tagits som jämförelse istället.

 

Som kan utläsas av tabellen ovan har S-partierna tappat sedan omkring 1975. Men det finns alltid något land som går emot strömmen. Socialistpartiet i Frankrike gjorde ett bra val 2012 efter tio år i opposition. Men nu går det mycket sämre för dem. Det samma gäller för Maltas Labourparti som vann 2013 stort efter 15 år i opposition.

Malta är våren 2017 ordförandeland i rådet och landets Labourregering får mycket media i EU. Lika känt är det inte att Labourpartiet i hemlandets media har avslöjats med fingrarna i syltburken. Allt från att premiärministerns fru har använt fångar på kvinnofängelset som gratis arbetskraft till att en minister har gömt pengar i Panama.[5]

Rent allmänt är S-partierna i nuläget i EU-28 inte särskilt stora procentuellt sett – cirka 23 % i genomsnitt – resultatet i Rumänien drog upp genomsnittssiffran från cirka 21 %. Jämför man de 17 EU-länder som var demokratier omkring 1975 (och räknar samman de tre italienska vänsterpartierna) hade S-partierna i genomsnitt cirka 33 % i genomsnitt i valresultat. Jämför man med deras valresultat omkring åren 2012-2016 har S-partierna gått tillbaka till cirka 24 % i genomsnitt.

”Pasokifiering” har blivit ett begrepp för hur man som ett stort regeringsparti kan förlora i princip allt väljarstöd. PASOK gjorde sitt stora succéval 1981 med 48,1 % och styrde sedan Grekland under 1980-talet. Men systematisk korruption blev deras fall 1989. Men man kom igen och så sent som 2009 tog man 43,9 % av rösterna. Men i septembervalet 2015 nådde de bara 6,3 %, trots att PASOK var i valkartell med ett annat vänsterparti.

Att S-partierna har gått tillbaka är tyvärr logiskt – de har inget speciellt att erbjuda i förhållande till de borgerliga partierna. Profillöshet och att både de socialistiska/socialdemokratiska partierna och de kristdemokratiska partierna har gått mot mitten har i alla fall inte gynnat den förstnämnda partifamiljen. Förutom misslyckanden rent allmänt i regerandet i de få länder man styrt så har också korruption och maktmissbruk varit ett problem för S-partierna.

I början av 1990-talet försökte svenska S marknadsföra EU som den ”Den socialdemokratiska gemenskapen”. Men nu är det tyst om det. När det var val i Danmark i juni 2015 ville svenska S överhuvudtaget inte ge draghjälp till danska S, vilket man brukar göra, utan höll sig undan. Detta på grund av att man i Sverige inte ville kopplas samman med danska S politiska program om tuffare regler för asylsökande och flyktingar.[6] När svenska S inte ens vill ha med danska S att göra, då står det illa till med dagens ”socialdemokratiska gemenskap” i EU.

 

---