AHSK

EU-federalisterna tjatar på om ökad EU-makt – motkrafterna måste mobiliseras - maj 2017

Vilket EU skall det bli – ett verkligt Europas Förenta Stater eller ett europeiskt samarbete mellan suveräna stater? Oavsett vad – strävan mot en federal EU-stat är det inte särskilt många medborgare i medlemsländerna som har känt sig bekväma med – tvärtom - EU-institutionerna har gång på gång manifesterats som projekt för den politiska eliten. Resultatet i Brexitfolkomröstningen i juni 2016 visade att många av de brittiska medborgarna inte hade mycket till övers för EU.

När man körde en runda av folkomröstningar 2005 om godkännande av förslaget till konstitutionellt fördrag för EU avbröts allt efter nej-sidans segrar i Frankrike och Nederländerna. Därefter skys folkomröstningar generellt av Bryssel – även förslaget till Lissabonfördrag, i princip identiskt med förstnämnda fördrag, höll på att gå på en mina i den enda folkomröstningen som hölls om det – på Irland i juni 2008. Men det ”löstes” genom att Irland fick folkomrösta igen i oktober 2009 och då pressades ett ja igenom. Lär sig inte politikereliten i EU något av de smällar man fått i ett antal folkomröstningar om EU:s utveckling? Tydligen inte - den enda lärdomen de tagit in är att undvika att hålla folkomröstningar om EU-frågor. Ty EU-frågorna är för ”komplicerade” för vanligt folk - de ”fattar” inte hur bra planerna för Europas Förenta Stater egentligen är – det är den enda slutsats EU-eliten har dragit.

EU-kommissionen presenterar fem scenarier – fyra av dem för ökad EU-makt

Den 1 mars presenterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker deras syn på vägval för EU. EU-kommissionen och EU-parlamentet har hand i hand genom åren konsekvent drivit på för ökad politisk makt till EU-institutionerna. Det är inte alltid medlemsländerna har lyssnat på dem, men i stort har EU:s utveckling gått i den riktning EU-institutionerna vill.

I Sverige har det från de politiska partierna varit märkligt tyst om EU-kommissionens förslag. Det konstaterar bland annat Gunnar Wetterberg 7 maj i Expressen.

http://www.expressen.se/ledare/gunnar-wetterberg/sverige-maste-kampa-for-ett-mattfullt-eu/

Flera av de svenska partierna som S, M, C, KD och MP har problem nog med inrikespolitiken. Att då också engagera sig i en EU-debatt har de varken tid eller kraft för. Det är ändå starkare krafter i EU som avgör framtiden, inte de här gärdgårdsspelande nämnda partierna.

I en så kallad Vitbok presenterade EU-kommissionen fem vägval för EU – partiskt skrivna och de går alla utom ett ut på ökad EU-makt. EU-federalisterna i EU-institutionerna vill nu se till att skapa sitt problemformuleringsprivilegium. De brukar göra så inför till exempel utarbetandet av nya EU-fördrag. Ett favoritsätt brukar vara att utnämna före detta premiärministrar eller dylikt bland de EU-federalistiskt inriktade länderna som Belgien till ”vise män”. Dessa ”vise män” lägger sedan ett EU-federalistiskt ”framtidsförslag” för hur EU skall bli mer överstatligt styrt. Sedan menar EU-institutionerna att alla ute i medlemsländerna måste diskutera utifrån deras förslag. På så vis styr de upp debatten i de politiska elitgrupperna i EU-länderna.

EU-kommissionens fem scenarier för hur EU kan te sig 2025 är som följer:

Scenario 1: Fortsätta gå på (Carrying on)

EU skall fortsätta i enlighet med tidigare fattade beslut, en än mer utvecklad inre marknad, EMU skall utvecklas genom att styras mer från EU-Bryssel, fortsätta arbeta med att samordna militära resurser, EU-länderna skall tala med en röst i utrikespolitiken, med mera.

Scenario 2: Bara en inre marknad (Nothing but the single market)

Det intressantaste scenariot – Samarbetet skall kretsa kring handel på den inre marknaden och de fyra friheterna för varor, tjänster, personer och kapital. Dock, EU-institutionerna brukar vara duktiga på att också lägga in utbildningspolitik och annat de anser relaterar till de fyra friheterna. Men EU-kommissionen menar att då släpper man migration, utrikespolitik och dylikt för EU. EU-kommissionen markerar dock att man inte gillar detta scenario. De anser också att medborgerliga rättigheter som kommer utifrån EU-lagstiftningen kan bli begränsad med tiden. Det är dock mest ett struntprat från EU-kommissionens sida för att förhärliga sin egen roll.

Scenario 3: De som vill ha mer gör mer (Those who want more do more)

Som man säger – ett EU i flera hastigheter. Men EU-federalisterna hoppas att alla så småningom når målet – Europas Förenta Stater. EMU är en sådan typisk sak där man EU-kommissionen har målet att så småningom tvinga in alla EU-länder. Men då EMU går så dåligt har det gått trögt att utvidga eurozonen. Meningen med detta scenario är i alla fall att olika konstellationer av medlemsländer kan fördjupa sitt samarbete inom områden som försvar, sociala frågor med mera. Det finns till exempel en konstellation mellan EU-länderna om ömsesidiga regler om skilsmässolagar – där är Sverige inte med. Sedan många år pågår en förhandling om att inrätta en finansiell transaktionsskatt där pengarna skall gå till EU-kassan. Sverige är inte heller med bland de tio EU-länderna i den förhandlingen.

Scenario 4: Göra mindre men mer effektivt (Doing less more efficiently)

EU skall fokusera på ett utvalt antal områden. Till exempel kan EU då utöka sitt arbete inom innovationer, handel, säkerhet, migration, gränskontroll och försvarspolitik samt givetvis eurons konsolidering. EU-makten skall då reduceras på andra områden – men vilka? Troligen blir det så att EU arbetar med alla de politikområden som något EU-land önskar och så är man tillbaka i att EU skall ta över allt.

Scenario 5: Göra mycket mer tillsammans (Doing much more together)

EU blir rakt av ett Europas Förenta Stater utan hymlande och hummande. EU skall ta över alla politikområden. EU talar med en röst på den internationella scenen och har en enda plats i de flesta internationella fora. Försvars- och säkerhetspolitik är prioriterat och i fullt samarbete med EU skall en EU-försvarsunion skapas.

 

Att scenario 2 finns med är ett framsteg – även om EU-kommissionen givetvis argumenterar mot just det scenariot. Övriga scenarier är alla inriktade på att EU skall få mer inflytande, fast på lite olika sätt.

EU-kommissionen skall också presentera diskussionsunderlag inom andra politikområden. Det om försvarsfrågor blir intressant att läsa och behöver komma upp på bordet i den svenska debatten. Vi får se om det EU-positiva politiska etablissemanget i främst S och M kommer att förtiga det.

EU-kommissionen vill skynda på processen. I slutet av 2017 hoppas de att stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet skall enas om vilken riktning EU – helst då i fortsatt riktning mot att skapa Europas Förenta Stater, enligt Brysselinstitutionerna. Sedan skall då de ”presidentkandidater” det vill säga kommissionsordförandekandidaterna som ställer upp EU-valet 2019 fortsatt ”förankra” EU:s federala utveckling. Precis som i EU-valet 2014 då kristdemokraten Juncker och socialdemokraten Schulz satt och höll med varandra i TV-debatterna och hoppas ta därmed ta monopol både för de två EU-partiernas räkning och på hela mediediskussionen om EU:s ”framtidsvision”. Att väljarna är skeptiska till skapandet av en EU-superstat med hela det gigantiska avståndet mellan EU-elitpolitiker och vanligt folk – det hör inte hit. Det finns tydligen inget att lära av Brexitfolkomröstningen.

 

EU:s budget ökar och Sverige får betala än mer

Om vi sedan sätter detta i ett budgetsammanhang för EU innebär scenarior 1, 4 och 5 ökade kostnader för EU. Alltså medlemsländerna måste betala högre avgifter. Scenario 4 kan i bästa fall innebära att Eurozonsländerna samt de EU-länder som går in i nya EU-överstatliga projekt själva tar de ökade verksamhetskostnaderna.

När Storbritannien som stor nettobetalare lämnar EU måste dess budget och verksamhet antingen minska eller de som är kvar får betala mer. EU-institutionerna vill givetvis inte trimma verksamheten. Den svenska S-regeringen har sagt att EU-budgeten måste krympa när Storbritannien lämnar. Det är den svenska förhandlingspositionen enär beräkningar från bland annat Jacques Delors-institutet visar att Sverige är tvåa efter Nederländerna att få ökade EU-avgifter. Den svenska regeringen vill gärna skära i jordbruks- och regionalstöd. Samtidigt vill de öka EU-budgeten för migration, ”säkerhet” och konkurrenskraft. Det är inget nytt, men särintressena inom jordbruk, fiskeri och regionalstöd är starka i EU så de brukar klara sig från sparkniven. Kompromissen brukar bli att öka budgeten på andra områden utan att sänka den på de tre nämnda områdena. Det är bra att den svenska regeringen driver att medlemsländer som inte följer EU-regler skall bli av med EU-stöd. Men det är ingen ny fråga och där har man hittills inte lyckats, eller vågat, nå någon överenskommelse.

Många EU-länder är nettomottagare, tillika har flera av dem problem med fusk, korruption med mera.

Sverige är ett litet land och Stefan Löfven konstaterade själv citat: ”Det finns naturligtvis både medlemsländer och EU-institutioner som hellre skulle vilja se att EU-budgeten ökade. I det här sammanhanget är Sverige ett litet land.”

Hur var det nu? Löfven ville gå med i EU för att påverka? Varför påverkar han inte då?

Troligen får Sverige betala mer till EU samtidigt som vi får tillbaka än mindre mot idag. Enligt EU-upplysningen betalade Sverige 2015 44,2 miljarder svenska kronor och tillbaka till landet kom 9,7 miljarder kronor, en nettoförlust på 34,5 miljarder kronor. Dock, detta år verkar i jämförelse med andra år ha varit lite dyrare.

EU-parlamentets federalistmajoritet har ingenting sett eller hört – business as usual

Att majoriteten i EU-parlamentet ingenting lärt av att britterna röstade för Brexit ur EU var tydligt torsdag 16 februari 2017 under sessionen i Strasbourg. För EU-parlamentets EU-federalistmajoritet finns det bara en väg framåt för EU – ökad EU-makt, ökat skatteintag till EU-budgeten, mer EU-verksamhet och att fler höga EU-poster måste inrättas för att EU skall kunna leverera ”det goda samhället”. Att EU-institutionerna är på fel väg – de urvattnar demokratisk politisk styrning, skapar en Brysselbubbla långt från medborgarnas horisont samt skapar en superstat som medborgarna i EU-länderna inte vil ha – det vägrar EU-parlamentets federalister att erkänna – ett Europas Förenta Stater är målet och dit skall man snarast.

EU-parlamentet behandlade 16 februari tre betänkanden på temat EU:s framtid. Det var bara tyckanden och politiska uttalanden – men de är inte oviktiga för det. EU-parlamentet är duktigt på att få igenom sina synpunkter på EU:s utformning då de nationella parlamenten och politikerna ute i medlemsländerna ofta är oinformerade och föga samordnade i sin syn på hur EU skall utvecklas utan att EU-institutionerna kapar åt sig allt.

Det första och mest klargörande betänkandet om EU-federalisternas mål var Verhoftstadtbetänkandet om möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen (A8-0390/2016). Föredragande var liberala ALDE-gruppens ledare Guy Verhofstadt, före detta belgisk premiärminister, är känd för att aldrig ta intryck av EU-kritiska synpunkter – han har ju totalt rätt – enligt hans egen mening.

 

I betänkandet föreslogs bland annat (vilket också antogs):

--------------------------------------------

2. Europaparlamentet konstaterar att reformen av EU bör inriktas på att modernisera unionen genom nya instrument, nya effektiva EU-kapaciteter och genom ökad demokratisering av beslutsprocesserna snarare än på åternationalisering genom ökad mellanstatlighet.

6. Varje gång Europeiska rådet har beslutat att tillämpa mellanstatliga metoder och att kringgå ”gemenskaps- eller unionsmetoden” så som den fastställs i fördragen, leder detta inte bara till ett mindre effektivt beslutsfattande, utan bidrar även till allt större brist på öppenhet, demokratisk ansvarighet och kontroll, vilket Europaparlamentet beklagar. Parlamentet menar att ett uppsplittrat vägval endast är tänkbart som en tillfällig lösning på vägen mot mer effektiva och integrerade EU-beslut.

7. Europaparlamentet anser att ”unionsmetoden” är den enda demokratiska lagstiftningsmetod som säkerställer att hänsyn tas till samtliga intressen, särskilt till det gemensamma europeiska intresset. Med ”unionsmetoden” menar parlamentet att kommissionen, som en del av sin befogenhet som verkställande organ, inleder lagstiftningsförfarandet, att parlamentet och rådet i egenskap av representanter för medborgarna respektive medlemsstaterna fattar beslut tillsammans och med majoritet och att domstolen ansvarar för granskning och slutlig rättslig kontroll. Parlamentet insisterar på att unionsmetoden bör respekteras även i brådskande fall.

8. Europaparlamentet anser att det i detta sammanhang är viktigt att bekräfta uppdraget att skapa en ”allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken” (artikel 1 i EU-fördraget) för att minska eventuella tendenser till sönderfall och att ytterligare en gång klargöra det moraliska, politiska och historiska syftet med EU samt dess konstitutionella karaktär.

9. Europaparlamentet menar att kraven för att inleda ett stärkt och strukturerat samarbete bör göras mindre restriktiva, bland annat genom att sänka gränsen för det minsta antalet deltagande medlemsstater.

10. Europaparlamentet föreslår att man vid nästa översyn av fördragen bortrationaliserar de nuvarande oordnade skillnaderna genom att sätta stopp för, eller åtminstone kraftigt minska, tillämpningen av klausuler om icke-deltagande, deltagande och undantag för enskilda medlemsstater på den nivå som avser EU:s primärrätt.

16. Europaparlamentet är mycket oroat över växande ekonomiska och sociala skillnader och avsaknaden av ekonomiska reformer och finansiell stabilitet i Ekonomiska och monetära unionen (EMU) samt över förlusten av ekonomisk konkurrenskraft i flera av EMU:s medlemsstater, som i synnerhet beror på att det saknas en gemensam finans- och ekonomipolitik. Parlamentet anser därför att den gemensamma finans- och ekonomipolitiken bör bli ett område där befogenheten delas mellan unionen och medlemsstaterna.

25. Europaparlamentet kräver därför att den verkställande makten koncentreras till kommissionen, i rollen av en EU-finansminister, genom att kommissionen förses med kapacitet att formulera och genomföra en gemensam ekonomisk politik inom EU, där makroekonomiska, skattemässiga och monetära instrument kombineras och backas upp av en budgetkapacitet för euroområdet. Finansministern bör vara ansvarig för användningen av den europeiska stabilitetsmekanismen och andra ömsesidiga instrument, inbegripet budgetkapaciteten, och vara den enda externa företrädaren för euroområdet i internationella organisationer, särskilt inom finanssektorn.

26. Europaparlamentet anser att finansministern måste ges proportionella befogenheter att ingripa för att övervaka konvergenskoden, och befogenhet att använda de skatteincitament som beskrivs ovan.

29. Europaparlamentet anser att kravet på enhällighet för vissa skatteförfaranden måste tas bort, för att göra det möjligt för EU att bevara en rättvis och väl fungerande inre marknad och för att undvika skadlig skattepolitik från medlemsstaternas sida.

37. Samtidigt som Europaparlamentet upprepar att ytterligare framsteg kan och bör göras i enlighet med Lissabonfördraget, även när det gäller användningen av bestämmelserna om att agera genom omröstningar med kvalificerad majoritet, anser parlamentet att den höga representanten/vice ordföranden bör kallas EU:s utrikesminister och stödjas i sin strävan att bli den viktigaste externa företrädaren för EU i internationella forum, inte minst i FN. Parlamentet anser att utrikesministern bör kunna utse politiska företrädare. Parlamentet föreslår att man ser över funktionaliteten hos den nuvarande Europeiska utrikestjänsten, och behovet av lämpliga budgetresurser.

38. Europaparlamentet understryker behovet av ett snabbt upprättande av en europeisk försvarsunion för att stärka försvaret av EU:s territorium, vilket i strategiskt partnerskap med Nato skulle göra det möjligt för unionen att agera självständigt i operationer utomlands, främst för stabilisering av grannskapet och därigenom förbättra EU:s roll som garant för sitt eget försvar och som säkerhetsgarant, i överensstämmelse med principerna i FN-stadgan. Parlamentet uppmärksammar det fransk-tyska initiativet från september 2016, och det italienska initiativet från augusti 2016, som utgör värdefulla bidrag i denna fråga. Europaparlamentet måste vara fullt delaktigt i alla steg i skapandet av Europeiska försvarsunionen och ha rätt att ge sitt samtycke vid insatser utomlands. I väntan på detta bör fördragen specifikt ge möjlighet att upprätta en europeisk försvarsunion. Dessutom bör man som komplement till Europeiska utrikestjänsten inrätta ett generaldirektorat för försvar (GD Försvar) med ansvar för de interna aspekterna av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

40. Europaparlamentet föreslår inrättande av en europeisk underrättelsebyrå för att stödja Gusp.

49. Europaparlamentet välkomnar det lyckade nya förfarandet där de europeiska politiska partierna arbetar för att deras toppkandidater ska utses till befattningen som ordförande för EU:s verkställande organ, vilken väljs av Europaparlamentet efter förslag av Europeiska rådet, men anser att dessa vid nästa val bör kunna stå som officiella kandidater i alla medlemsstater.

57. Europaparlamentet betonar att när en befattning som EU-finansminister väl har inrättats bör eurogruppen betraktas som en formell specialiserad rådskonstellation med lagstiftnings- och kontrollfunktioner.

58. Europaparlamentet vill se en ytterligare minskning av de omröstningsförfaranden i rådet som kräver enhällighet, där denna metod fortfarande tillämpas, till exempel i utrikespolitiska och försvarsrelaterade frågor, skattefrågor och socialpolitik, så att man övergår till kvalificerad majoritet, och att de befintliga särskilda lagstiftningsförfarandena omvandlas till ordinarie lagstiftningsförfaranden samt att samrådsförfarandet helt ersätts med medbeslutandeförfarandet mellan parlamentet och rådet.

(Punkt 66 i förslaget till betänkande ersattes med ändringsförslag 2 istället enligt följande text)

66. Europaparlamentet är övertygat om att EU-budgeten måste förses med ett system för genuina egna medel, med enkelhet, rättvisa och öppenhet som ledande principer. Parlamentet stöder rekommendationerna från högnivågruppen för egna medel när det gäller diversifiering av intäkterna till unionens budget, inklusive nya egna medel, i syfte att minska andelen BNI-bidrag till unionens budget så att man frångår medlemsstaternas metod för ”rättvist återflöde”.  Parlamentet insisterar i detta sammanhang på att alla sorters rabatter ska avskaffas.

67. Europaparlamentet föreslår i detta sammanhang att beslutsförfarandena för både egna medel och den fleråriga budgetramen bör ändras från enhällighet till kvalificerad majoritet och därmed leda till verkligt medbeslutande mellan rådet och parlamentet i samtliga budgetfrågor. Parlamentet upprepar vidare sitt krav på att man ser till att den fleråriga budgetramen sammanfaller med mandatperioderna för parlamentet och EU:s verkställande organ, och insisterar på att man integrerar ekonomin för unionens samtliga byråer i EU:s budget.

81. Europaparlamentet efterlyser en rättslig grund för inrättande av unionsbyråer som kan utföra särskilda verkställande uppgifter och genomförandeuppgifter som de tilldelats av parlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

83. Europaparlamentet anser slutligen att det nuvarande förfarandet för ratificering av fördragen är för stelbent för att passa en sådan överstatlig styrelseform som EU. Parlamentet föreslår att ändringar av fördragen ska kunna träda i kraft, om inte genom en EU-omfattande omröstning, så efter ratificering av en kvalificerad majoritet av fyra femtedelar av medlemsstaterna efter det att Europaparlamentet har gett sitt godkännande.

-----------------------------------------------------

Kort sagt, EU-parlamentets majoritet vill bland annat att EU skall ta fler överstatliga beslut och kunna köra över medlemsländernas parlament, en EU-finansminister skall tillsättas, EU-federalistprojekt som EU-skatt skall kunna drivas vidare av färre medlemsländer än nio så att EU-federalisterna lättare kan sätta den politiska dagordningen för EU, EU skall militariseras med en försvarsunion och även ett EU:s CIA skall upprättas, EU-institutionerna måste få egna direkta skatteinkomster och de skall också styra genom EU-överstatlighet samt EU-byråkratin skall utökas genom inrättandet av nya ”unionsbyråer”.

Två andra betänkanden i samma anda antogs samma dag – Bresso/Brokbetänkandet (A8-0386/2016) om att förbättra Europeiska unionens funktionssätt genom att utnyttja Lissabonfördragets potential samt Böge/Berèsbetänkandet (A8-0038/2017) om budgetkapacitet för euroområdet.

Bresso/Brokbetänkandet antogs med 329 ja-röster mot 223 nej-röster och 83 nedlagda röster.

Böge/Berèsbetänkandet antogs med 304 ja-röster mot 255 nej-röster och 68 nedlagda röster.

Det kan noteras som kuriosa att Böge/Berèsbetänkandet (A8-0038/2017) bekräftar exakt det som nej till eurosidan sade i den svenska folkomröstningsdebatten 2003. Först och främst konstateras tre stora problem med EMU-området:

”Tre pelare av den finanspolitiska kapaciteten för konvergens och stabilisering av euroområdet

Den finanspolitiska kapaciteten bör uppfylla följande tre olika funktioner:

–  För det första bör ekonomisk och social konvergens inom euroområdet uppmuntras för att främja strukturreformer, modernisera ekonomierna och förbättra konkurrenskraften i varje medlemsstat liksom euroområdets motståndskraft, vilket också bidrar till medlemsstaternas kapacitet att absorbera asymmetriska och symmetriska chocker.

–  För det andra skapar skillnaderna när det gäller konjunkturcykeln mellan medlemsstaterna i euroområdet till följd av strukturella skillnader eller en generell ekonomisk sårbarhet ett behov av att hantera asymmetriska chocker (situationer där en ekonomisk händelse påverkar en ekonomi mer än en annan, till exempel när efterfrågan rasar i en specifik medlemsstat, men inte i de övriga till följd av en extern chock som medlemsstaten inte kan påverka).

–  För det tredje bör symmetriska chocker (situationer där en ekonomisk händelse påverkar alla ekonomierna på samma sätt, till exempel variationer i oljepriset för euroområdets medlemsstater) åtgärdas för att öka motståndskraften i euroområdet som helhet.”

Vidare vill EU-parlamentet installera en stark överstatlig styrning för EMU-området genom följande åtgärd:

”En finansminister och en statskassa inom kommissionen bör ha full demokratisk ansvarsskyldighet och ges alla nödvändiga medel och befogenheter att tillämpa och verkställa de befintliga ramarna för ekonomisk styrning och optimera utvecklingen av euroområdet i samarbete med finansministrarna i euroområdets medlemsstater.”

 

Kort sagt, allt blir bättre bara EU-institutionerna får makten. Dessutom de allvarliga problemen i EMU-området skall alltså lösas genom att EU-institutionerna får ta hand om allt. Bara en väg framåt för EU gäller – att skapa superstaten!

Omröstningen om Verhofstadtbetänkandet i EU-parlamentet

Ingen svensk ledamot talade under debatten på tisdagsförmiddagen 14 februari. Ingen av dem avgav heller någon muntlig röstförklaring efter omröstningen torsdag 16 februari.

De svenska ledamöterna röstade som följer:

Ja: Selimovic (L), Wikström (L).

Nej: Adaktusson (KD), Corazza Bildt (M), Hökmark (M), Dalunde (MP), Engström (MP), Valero (MP), Hedh (S), Ulvskog (S), Björk (V), Post (FI), Lundgren (SD), Winberg (SD).

Avstod: Federley (C), Guteland (S), Ludvigsson (S), Nilsson (S),

Frånvarande: Fjellner (M), Andersson (MP).

På Verhofstadtbetänkandet röstade 283 ledamöter ja, 269 nej och 83 avstod. EU-federalisterna fick en svagare uppbackning för sin ”vision” om ett framtida EU än vad de brukar få i EU-parlamentet. Bland de politiska grupperna i EU-parlamentet röstade man som följer om Verhofstadtbetänkandet:

 

Tabell. Hur de politiska grupperna i EU-parlamentet röstade i slutomröstningen om Verhoftstadtbetänkandet om möjliga utvecklingar och justeringar av den nuvarande institutionella strukturen för Europeiska unionen (A8-0390/2016) i Strasbourg torsdag 16 februari 2017.

Grupp	Röstade ja	Röstade nej	Avstod	Totalt röstande	Frånvarande/Ej röstat	Totalt antal ledamöter i gruppen
EPP - kristdem	88	56	41	185	32	217
S&D - soc	111	30	32	173	16	189
ECR - konserv	0	59	2	61	13	74
ALDE - liberaler	46	11	4	61	7	68
GUE/NGL - vänster	0	42	1	43	9	52
Gröna/EFA (regionalister)	37	3	3	43	8	51
EFDD – blandad grp	0	19	0	19	23	42
ENF - främlingsfientl	0	36	0	36	4	40
NI - Grupplösa	1	13	0	14	4	18
Totalt	283	269	83	635	116	751

 

Kristdemokratiska EPP var nästan delat i tre delar. EPP-toppen ville att alla skulle sluta upp om EU-parlamentets traditionella linje ”mer EU”. Men alla i EPP höll inte med om att det är lösningen för att bemöta ”Brexit” och växande extremistpartier. EPP-toppen argumenterade att man inte kan låta ”populister” vinna och vi måste "vara med och påverka" EU:s framtid och inte sitta på läktaren. Det vanliga argumentet ända sedan EG:s bildande en gång i tiden.

Delegationerna inom EPP där flest röstade nej eller avstod var från Sverige, Danmark, Nederländerna, Irland, Malta, Tjeckien, Polen, Estland, Lettland, Bulgarien, Rumänien,

För att vara lite mer detaljerad:

EPP:s enda danska ledamot (Konservative Folkeparti) röstade nej.

EPP:s enda estniska ledamot avstod.

De irländska Fine Gael-ledamöterna i EPP avstod. Lite fegt och de kanske egentligen ville rösta ja, men det är politiskt känsligt på Irland.

Av de 23 polska EPP-ledamöterna röstade fyra ja, sju nej, 11 avstod och en missade att rösta.

Sex tyska CDU/CSU-ledamöter röstade nej, nio CDU/CSU-ledamöter avstod, vilket är nästan hälften av den totala CDU/CSU-delegationen som uppgår till 34 ledamöter.

Inom S&D-gruppen finns också en del opponenter mot den rådande EU-federalistlinjen.

I den rumänska delegationen (det av korruption skadade partiet PSD) röstade nästan samtliga nej. De danska och maltesiska S/Labour-partierna med tre ledamöter vardera röstade också nej. Det svenska S-partiet var splittrat, de mer EU-kritiska Hedh och Ulvskog röstade nej, medan de tre mer ”EU-kramande” S-ledamöterna avstod – att rösta ja hade sett för illa ut i Sverige. Irländska Labours enda ledamot röstade också nej. Av de fem polska ledamöterna tillhörande S&D-gruppen röstade fyra nej och en ja. Den sistnämnda ledamoten som röstade ja, Geringer de Oedenberg, tillhör dock inte socialdemokratiska SLD-UP. Ungefär en tredjedel av den italienska S&D-delegationen röstade nej eller avstod, även tre franska Socialister röstade nej. Brittiska Labourdelegationen avstod, vilket får ses som logiskt då deras land skall lämna EU.

Allt detta sammantaget gör att man kan konstatera att inte heller S&D-gruppen har med sig alla sina medlemspartier på EU-federalistprogrammet.

Tro inte att EU-federalisterna är demokrater

För att skapa ett ”Europa som är alla goda gåvors givare” är många EU-federalister villiga att begränsa villkoren för de som inte vill se ett federalt EU. Stora pengar från skattebetalarna skall delas ut till de tre stora EU-partierna kristdemokraterna EPP, socialisterna PES och liberalerna ALDE.

Nationella folkomröstningar skall inte tillåtas, de ställer ju bara till problem som Brexit tydligt visat.

Onsdagen den 15 mars 2017 debatterades frågan om översyn av stadgarna och EU-finansieringen av EU-partier och deras stiftelser. EPP, PES och ALDE vill än en gång förändra regelverket s att de kan få mer pengar samtidigt som de stryper pengatillförseln till andra politiska rörelser. Bara ett par korta citat från debatten:

György Schöpflin, från ungerska Fidesz och representerande kristdemokratiska EPP-gruppen i debatten sade bland annat följande: “Finally, there is the perplexing situation where the European Parliament ends up financing parties or foundations that proclaim values entirely at variance with those of the European Union and indeed European integration. In a democracy the voicing of such views, repellent or otherwise, can be acceptable but it really is hard to see why the European Parliament should be subsidising political forces that are trying to ensure that it is eliminated.”

Alltså endast de som stödjer EU-parlamentets majoritetspolitik om att EU-parlamentet skall få ökad politisk makt på medlemsländernas bekostnad är de som skall erhålla bidrag för sin politiska verksamhet. Endast de ”rättrådiga” skall få EU-bidrag.

Angående nationella folkomröstningar hade en ledamot tänkt till:

Ulrike Lunacek, de Gröna i Österrike, sade bland annat följande: “You asked about national referendums. No, I am against allowing national referendums to be held, because the Brexit campaign was a national campaign; you had one in Hungary; we had one against refugees; we have had several. We cannot allow that. European referendums, yes, but not national.”

Folkomröstningar som omspänner hela EU är alltså OK, men inte folkomröstningar på medlemslandsnivå. Varför då inte avskaffa de nationella parlamentsvalen och bara hålla val till EU-parlamentet i konsekvens med detta. Men det kanske Lunacek också instämmer i?

Det fanns oppositionella röster under debatten.

Branislav Škripek, från Slovakien och som sitter i den konservativa ECR, hade invändningar mot hur kristdemokrater, socialister/socialdemokrater och liberaler försöker att skriva om reglerna för EU-partier redan innan det nya regelverket helt har implementerats.

Indrek Tarand, en oberoende estländare som sitter i den Gröna gruppen, tänker utanför boxen. Han framförda att de politiska partierna får ändlösa inkomster från det allmännas pengar, vilket leder till missbruk av dessa pengar. Istället skall de politiska partierna jämställas med andra NGOs, enligt Tarand. Han vill se ett nytt system där de politiska partierna klarar sig själva enbart på sina medlemsavgifter, och det skall vara deras enda inkomst. Intressant, men knappast att de stora EU-partierna lyssnar på honom.

Vad nu göra i EU-debatten?

EU-federalisterna fick alltså en svagare uppbackning för sin ”vision” om ett framtida EU än vad de brukar få i EU-parlamentet. EU-kommissionen har backat något, men inte nämnvärt, från sin position om att EU skall ta över allt.

Om EU-federalisterna har en så svag uppbackning bland de trognaste av de trogna kommer man att få svårt att vinna gehör för sina åsikter bland ministrar, nationella parlamentsledamöter, regionala parlamentariker, lokala fullmäktigeledamöter och övrigt folk aktiva i partierna på hemmaplan. Därmed inte sagt att EU-federalisterna är ofarliga – tvärtom. De är väl samordnade i sitt politiska block, har stöd i vissa medlemsländer, i EU-kommissionen, en svag majoritet, men dock majoritet, i EU-parlamentet och de kontrollerar EU-partierna som uppifrån har lyckats köra igenom en del ”EU-reformer”. Passiviteten i EU-frågor från många politiker ute i medlemsländerna brukar utnyttjas av EU-parlamentarikerna för att få igenom sina EU-program.

Vilka partier i Sverige, Danmark, Irland med flera länder vågar tala för EU:s utveckling enligt ovan angivna riktlinjer? Knappast röstvinnande frågor i något EU-land. EU-federalisterna hoppas på en allomfattande EU-folkomröstning om ett sådant här innehåll och genom att håva in röster i stora EU-länder som Tyskland och Spanien (som i sig är federala stater) kan man rösta ned alla mindre EU-länders folkomröstningsresultat. EU-federalisterna lade samman rösterna i folkomröstningarna i olika EU-länder i samband med konstitutionella fördragets ratificering 2005, men gav sedan upp när Frankrike röstade nej. Då skapade man Lissabonfördraget istället till 98 % i format från det nedröstade konstitutionella fördraget och körde igenom det utan folkomröstningar (utom i Irland där de fick rösta två gånger då de röstade ”fel” i den första folkomröstningen).

När EU-institutionerna kommer med sina nya förslag, det må gälla nya EU-fördrag, EMU, ”bankräddningsunion” eller EU-skatt så brukar det alltid köras fram i varje land som ”säger ni nej blir ni ensamma i EU” – det blir då EU26 mot 1. EU-potentater från Bryssel och EU-parlamentariker brukar hävda i debatten att ”alla andra är med”, ”ni motståndare har inga alternativ”, ”vi måste gå med annars måste vi lämna EU” med mera för att spela bort tveksamma i vart och ett av medlemsländerna.

Nu när EU-federalisterna har formulerat vad de vill med EU i framtiden efter Brexit – vad vill de som röstade nej eller avstod i EU-parlamentet? Främst - vad vill medborgarna i EU:s medlemsländer att EU skall bli när Storbritannien lämnar? Det måste nu formuleras och EU-federalistiska EU-parlamentariker och EU-institutionerna måste nu styras upp enligt medlemsländernas medborgares vilja – EU-parlamentets EU-federalistmajoritet är definitivt inte representativt för folkens viljor.

Greklands vänsterregering försöker att göra framstötar för ett federalt EU och för införandet av direkta skatteinkomster till EU-kassan. Bland annat sade en grekisk minister i paril citat ”Europeanism utan federalism är meningslöst” (se http://www.euractiv.com/section/future-eu/news/syriza-europeanism-without-federalism-is-meaningless/?nl_ref=35305872)

Den grekiska regeringen vill till exempel att man på EU-nivå skall införa en arbetslöshetsförsäkring finansierad med EU-moms eller en finansskatt (FTT). De hoppas väl att det skall avlasta deras statsbudget och istället läggs bördan på alla konsumenter i EU-länderna. Nu är dock inte Greklands regering precis den tyngsta politiske spelaren i EU. Landet har en svag plattform då de dels har en vänsterregering som inte direkt har partivänner i andra EU-länders regeringar. Dessutom är landet ekonomiskt bankrutt och det tenderar att leda till att ingen vill lyssna på dem, även om det är tidigare grekiska regeringars fel att det har blivit som det har blivit.

När Greklands EU-minister Giorgos Katrougalos vari Sverige i början av april 2017 försökte han påverka den svenska regeringen att gå med på Greklands idé. Det gick nog inget vidare.

Visserligen har Sverige en EU-fanatiker som EU-minister, Ann Linde, som bland annat har arbetat på EU:s Socialistpartis högkvarter i Bryssel för ökad makt till EU:s institutioner. Läs bland annat: Augusti 2013 – Linde ger en bild av det eventuella införandet av EU-skatten: ”ESPs huvudsakliga verksamhet är att jobba för S-politik inom EU, och där har man under de senaste åren fått genomslag med ett par förslag. Dels en skatt på finansiella transaktioner, som 14 länder nu har beslutat att genomföra.” En kraftig överdrift av antalet EU-länder som vill delta i EU-skatteprojektet för övrigt - http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41714.

Men nu avvisade Ann Linde den grekiska regeringens förslag om EU-skatt. Visserligen vill hon få upp de sociala frågorna på EU:s agenda. Linde sade citat: ” Vi tycker inte att EU ska ha en egen beskattningsrätt. Den ska ligga nationellt. Och där har vi ingen anledning att ändra oss, vad jag kan se.” Problemet är dock att som synes ovan från 2013 kanske Linde säger en sak i Bryssel och en annan sak i Stockholm.

Ett rykte (har läst det i Nej till EU:s tidning) säger nämligen att Lindes stab har diskuterat möjligheten att hålla en ny folkomröstning om EMU igen i slutet av nästa mandatperiod – dvs omkring 2021. Då hoppas de att eurokrisen skall vara över och glömd. Det är på den ”ja-till-allt-i-EU-nivån” EU-minister Linde rör sig.

Omkring 21-22 maj diskuterades det i svensk media att EU-kommissionen hade planer för euroområdets överstatliga utveckling och att de också räknade med att ha pressat Sverige att gå med i euron år 2025. Att det är EU-kommissionens förhoppning är helt klart. De arbetar varje dag med målet att få in samtliga EU-länder i eurozonen. Men på grund av eurokrisen har EU-kommissionen uppenbara problem att utvidga euroområdet. De har dock de senaste åren lyckats ta in de tre baltiska länderna, men funderar nu över vilken ”kägla” som de skall fälla härnäst och ta in i euroklubben – kanske blir det Kroatien? Sverige står dock troligen långt ner på eurolistan, även om såväl EU-kommissionen som S och M i Sverige sitter och funderar på hur Sverige skall förmås att anslutas.

I Sverige är EU-debatten bekymmersam – i EU-kommissionen sitter från Sverige en av de få uttalade EU-federalisterna – Cecilia Malmström (L). Oftast överlåts EU-frågorna åt EU-ministern och de svenska EU-parlamentarikerna – vilka oftast mer tillhör Brysselbubblan och har tappat kontakten med väljarna hemmavid som är skeptiska till att Bryssel kapar åt sig mer och mer. Det gäller därför att organisera motkrafterna i EU-debatten – både i Sverige och i övriga EU-länder.

---