AHSK

Riksdagspartiernas representation i kommunpolitiken

2015-12-13/Jan Å Johansson

Riksdagspartiernas representation i kommunpolitiken

I Sverige av idag har vi betydligt svagare partiorganisationer med allt sämre lokal verksamhet och färre medlemmar, både på papperet och som aktiva. Skillnaden är stor i föreningsaktivitet och politiskt deltagande jämfört med såväl 1930-tal som 1950-tal och även 1970-tal. Vad innebär detta för demokratin? Utvecklas de politiska demokratierna i västvärlden nu till ett slags elitstyren? Det skapar farliga underströmmar och missnöje som  dels leder till minskat valdeltagande, men också ibland i valen resulterar i drastiska förändringar i röstetalen mellan partierna och goda resultat för extrempartier. EU-parlamentsvalen blev redan på 1980-talet de val som väljarna i Västeuropa kände sig fria att pröva att rösta på nya partier, utan att det i nämnvärd grad påverkade politiska vardagsbeslut och plånboksfrågor.

Färre partimedlemmar

Antalet partimedlemmar har ökat något i Sverige 2014-2015. Under ett valår är partierna ute och träffar väljarna på ett helt annat sätt än icke-valår, så en ökning av medlemssiffrorna får ses som naturligt. Men räknat sedan 1980-talet har partierna förlorat mer än en miljon medlemmar. Givetvis är det de med arbetarklassbakgrund och/eller lägre utbildning som lämnat partipolitiken. Unga och utrikes födda är en bristvara i partierna och få politiker bor eller har bott i förorter och stadsdelar som är socioekonomiskt svaga.

Att partierna sammantaget ökat något i medlemsantal är tack vare Miljöpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet (även om det sistnämnda nog har sett bättre dagar). Vänsterpartiet har också gått framåt medlemsmässigt. De stora fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna går varken framåt eller bakåt. De kanske har nått sitt lågvattenmärke?

Bland 7,3 miljoner röstberättigade finns det idag endast cirka 100 000 aktiva partimedlemmar (det vill säga minimidefinitionen för att vara aktiv är att man någon gång går på möten). Det finns samtidigt ungefär 70 000 offentliga politiska förtroendeuppdrag att fördela bland dessa 100 000 aktiva partimedlemmar. Ett problem sedan storkommunreformen är att partiuppdrag i regel inte är arvoderade, medan kommunala och landstingskommunala uppdrag för partierna är det. Detta innebär att många hellre lägger sin politiskt aktiva tid på de sistnämnda uppdragen medan det blir svårare att rekrytera till uppdragen i partiernas gräsrotsorganisationer.

Över åren har antalet kommunala förtroendeuppdrag minskat något genom sammanslagningar av kommunala nämnder och styrelser samt en del kommuner har minskat antalet mandat i kommunfullmäktige. Men samtidigt har antalet partimedlemmar blivit färre så sammantaget har det blivit så att allt färre har fler uppdrag.

Politiken har också mer blivit något där det sociala arvet spelar in. När man granskat de förtroendevalda kommunfullmäktigeledamöterna har det visat sig att 40 procent har föräldrar som också varit politiker.

Ledningen i respektive parti styr den politiska linjen i allt högre grad. Beslut på kongresser, riksstämmor, landsmöten och dylikt betyder mindre. Opinionsundersökningar och fokusgrupper i sakfrågor betyder mer för att lägga en linje som vinner mittenväljarna och medelklassen. PR-byråer hyrs in som experter på att kommunicera partiernas budskap. Valrörelserna, men även det dagliga arbetet att nå fram i mediabruset, har blivit mer resurskrävande och partiernas sammanlagda utgifter har femdubblats de senaste fyrtio  åren. Partierna måste också rekrytera personal som är experter på politisk PR. Dessa har erfarenhet av politisk kommunikation, men i regel ingen partierfarenhet eller av att själva ha haft förtroendeuppdrag.[1]

Kommunval efter den storkommunreform som fullbordades 1974

Den som är bevandrad i svensk hembygdshistoria från 1900-talet har säkert läst om de gamla landsbygdskommunerna som fanns förr. Dessa kommuner hade givetvis en mycket liten verksamhet jämfört med dagens kommuner.

Tre stora kommunreformer har genomförts i Sverige. 1863 skapades omkring 2 500 primärkommuner, av dessa var 88 städer.  Folkomflyttningen och urbaniseringen ändrade läget samtidigt som kommunerna ålades allt fler uppgifter. Med 1952 år kommunreform skapades landskommuner, köpingar och städer. De var omkring 1 000 stycken. 1971 kom en ny kommunreform, som i princip fullbordades 1 januari 1974.

Kommunsammanslagningar hade dock kom en bit på väg. I valet 1970 var det val i 464 kommuner. Inför valet 1973 hade antalet kommuner sjunkit till 278. Därefter har det varit mindre förändringar med utbrytningar till nya kommuner på några platser.

Det har framförts i debatten att det idag finns kommuner med för litet invånarantal för att de skall kunna vara ekonomiskt bärkraftiga och kunna sköta sina åtaganden. Men att slå samman kommuner är inte populärt och inget man vinner val på. Troligen får man istället försöka finna vägar för mindre kommuner att samverka om verksamheter.

Nedan i tabell 1 en sammanställning av antal kommuner och det totala antalet mandat som tillsattes i kommunvalen 1950 till 2014.

Tabell 1. Antal kommunfullmäktigemandat och kommuner i Sverige 1952-2014 (före 1970 stads- och kommunfullmäktigen)

Valår	Totalt antal mandat	Totalt antal kommuner
1950	32 983	1037
1954	34 048	1037
1958	32 877	1032
1962	32 282	1006
1966	29 546	900
1970	18 327	464
1973	13 236	278
1976	13 247	277
1979	13 369	279
1982	13 500	284
1985	13 520	284
1988	13 566	284
1991	13 526	286
1994	13 550	288
1998	13 391	289
2002	13 274	290
2006	13 092	290
2010	12 978	290
2014	12 780	290

Efter storkommunreformen på 1970-talet nåddes en topp 1988 i antalet kommunfullmäktigemandat som skulle väljas. Men sedan började man i mindre kommuner att minska sina kommunfullmäktigemandat, framförallt  från 1998 och framåt. En anledning kan vara att partierna hade färre aktiva i lokalorganisationerna, så det blev svårare att hitta kompetent folk till listorna. Det var och är oftast ändå gruppledarna i respektive parti som bestämmer mycket av politiken, så att minska på ”röstboskapet” gjorde inte stor skillnad. Så resonerade nog de ledande kommunpolitikerna.

Riksdagspartierna tappar greppet i en del mindre kommuner

På 1970-talet fanns Socialdemokraterna och de tre borgerliga partierna representerade i samtliga kommuner. Men sedan ser man en tendens till försvagning. Folkpartiet gjorde ett för den tiden katastrofval 1982 med 5,9% av rösterna- De tappade dock bara representationen i fyra kommuner, trots att de blev ett ganska litet parti på riksnivå. Jämfört med antalet kommuner Folkpartiet idag har tappat så är fyra kommuner utan närvaro i kommunfullmäktige 1982 ett lågt tal.

Centerpartiet fick också problem i de största städerna. 1985 tappade de Stockholm, men kom igen där 1985. Men då tappade de istället Malmö, där de blev orepresenterade både 1988 och 1991.

I valet 1994 kom en rännil och början på en trend där de tre ”gamla” borgerliga riksdagspartierna tappar representationen i en del kommuner och inte längre täcker upp hela kommunpolitikens Sverige. Se tabell 2 nedan.

Tabell 2. Antal kommuner där partierna INTE tog mandat 1973-2014.

Valår	M	C	FP	KDS/KD	MP	S	VPK/V	SD	Totalt antal kommuner
1973	0	2	2	130	-	0	77	-	278
1976	0	0	0	130	-	0	69	-	277
1979	0	0	0	117	-	0	54	-	279
1982	0	0	4	103	188	0	56	-	284
1985	0	1	0	124	136	0	52	-	284
1988	0	1	0	98	26	0	57	284	284
1991	0	1	0	9	58	0	60	284	286
1994	1	1	5	62	46	0	53	285	288
1998	2	12	11	18	41	0	16	284	289
2002	2	15	9	13	64	0	13	261	290
2006	6	5	12	17	66	0	30	146	290
2010	8	11	14	38	29	0	31	44	290
2014	7	7	29	59	32	0	24	5	290

Anmärkningar till tabell 2:

1973: På Gotland ställde C och FP upp gemensamt under beteckningen Mittenpartierna. I Munkfors kommun ställde man upp tillsammans under beteckningen Kommunal mittensamverkan. Dock, att man gjorde detta skall snarare tolkas som ett politiskt beslut om ökat samarbete mellan partierna och inte beroende på att man var för sig var svaga organisatoriskt och därmed i behov av att forma en valsamverkan.

1985: Hammarö har VPK kommunal vänster räknats in i V.

1988 och 1991: I två fall, Laxå och Hammarö har VPK/Kommunal vänster räknats in i VPK:s representation.

1994 och 1998: Laxås V/Kommunal vänster har räknats in i V:s representation.

1991: Ny Demokrati saknade representation i 123 kommunfullmäktigen, 1994 saknade de representation i 251 kommunfullmäktigen.

Tabell 3. Antal kommuner där partierna INTE tog mandat 1973-2014. Procent

Valår	M	C	FP	KDS/KD	MP	S	VPK/V	SD
1973	0	0,7	0,7	46,8	-	0	27,7	-
1976	0	0	0	46,9	-	0	24,9	-
1979	0	0	0	41,9	-	0	19,4	-
1982	0	0	1,4	36,3	66,2	0	19,7	-
1985	0	0,35	0	42,7	47,9	0	18,3	-
1988	0	0,35	0	34,5	9,2	0	20,1	100,0
1991	0	0,35	0	3,15	20,3	0	21,0	99,3
1994	0,35	0,35	1,7	21,5	16,0	0	18,4	99,0
1998	0,7	4,15	3,8	6,2	14,2	0	5,5	98,3
2002	0,7	5,2	3,1	4,5	22,1	0	4,5	90,0
2006	2,1	1,7	4,15	5,9	22,75	0	10,35	50,3
2010	2,8	3,8	4,8	13,1	10,0	0	10,7	15,2
2014	2,4	2,4	10,0	20,3	11,0	0	8,3	1,7

I en handfull mindre kommuner har till exempel ett par eller flera borgerliga partier gått samman om en gemensam lista, likaså har Miljöpartiet och Vänsterpartiet  gått samman i en kommunal lista i minst ett kommunval. Det hör inte till vanligheterna idag, men kan mycket väl bli mer förekommande i framtida kommunval i mindre kommuner när olika partier har organisatoriska problem.

Den geografiska profilen över partiernas avsaknad av representation

Det är intressant att analysera närmare var i Sverige de olika riksdagspartierna har problem att vinna platser i kommunfullmäktigen.

Socialdemokraterna är sedan valet 1994 det enda riksdagsparti som har representation i samtliga Sveriges kommunfullmäktige. De är förhållandevis svaga I Danderyd, Lidingö och Vellinge, men de finns representerade med i alla fall några mandat i dessa kommuner. I princip har nog Socialdemokraterna en lokal arbetarekommun med årsmöte och fungerande styrelse i samtliga Sveriges kommuner även om den lokala verksamheten säkert här och var är svag mellan valen.

Moderaterna, som är Sveriges näst största parti sedan riksdagsvalet 1979, är ett exempel på att även ett stort parti regionalt kan ha svagt stöd och dålig aktivitet. Framförallt är det i glesbygden i Norrland som Moderaterna har problem. Hittills är det endast i en kommun som de har återkommit när de väl har trillat ur fullmäktige (i Munkfors lyckades de komma in igen 2014).

Inför valet 1991 såg det först ut som Moderaterna inte skulle ställa upp en lista i kommunvalet i det Socialdemokratiska fästet Älvkarleby. Det var en nyhet att Moderaterna inte klarade av att ställa upp i ett kommunval. Men larmet i media gjorde att Moderaterna fick fram folk till listan.

I valet 1994 tappade Moderaterna representationen i Arjeplog i Norrbottens län. De har inte kommit igen där sedan dess.

1998 tappade Moderaterna också representationen i Dorotea i Västerbottens län. De har inte heller där varit representerade sedan dess.

2006 tappade Moderaterna också Älvsbyn i Norrbottens län, Norsjö och Malå i Västerbottens län och Ragunda i Jämtlands län. I de efterföljande två valen har Moderaterna inte lyckats komma tillbaka i dessa kommunfullmäktige heller.

2010 tappar man också representationen i Åsele i Västerbottens län och i Munkfors i Värmlands län. I Åsele förblir man orepresenterade 2014 medan man i Munkfors lyckas ta ett mandat igen 2014.

Centerpartiet var det största borgerliga partiet i riksdagsvalen från 1968 till och med 1976. Med en topp i riksdagsvalresultat 1973 med 25,1% tappade man i varje val till och med 1998 (valet 1988 kan dock tolkas som en framgång men det är lite oklart i jämförelse med 1985 då Centerpartiet och KDS hade listsamverkan).

Fallet i riksdagsvalen avspeglades också i kommunvalen. 1985 tappade Centerpartiet Stockholm, men de kom tillbaka 1988. Men i valet 1988 tappade de istället Malmö, och där kom de inte heller in 1991. 1994 tog man ett mandat i Malmö, men tappade Kiruna.

1998 då Centerpartiet gjorde sitt sämsta resultat någonsin i riksdagsvalet, 5,1%, komde inte in i 12 kommuner. Dessa var Kiruna och Jokkmokk i Norrbotten, Malmö (där har man inte tagit mandat i något kommunval sedan dess), Helsingborg och Landskrona i Skåne, Göteborg samt Stockholm, Solna, Sundbyberg, Nacka, Botkyrka och Täby.

I riksdagsvalet 2002 gick Centerpartiet visserligen framåt en procentenhet, men antalet kommuner utan representation i kommunfullmäktige ökade till 15. Samma tre kommuner i Skåne som 1998, Göteborg och Öckerö, Håbo i Uppsala län och Oxelösund i Södermanland. I Stockholms län förblev man orepresenterade i samma sex kommuner som 1998, samt i Haninge och Huddinge.

Riksdagsvalet 2006 gick Centerpartiet framåt igen till 7,9% och man kom tillbaka i de flesta av de kommuner man tappat. I kommunvalen 2006 var det bara Malmö, Landskrona, Öckerö, Huddinge och Gällivare som man inte tog mandat i.

Men i valet 2010 tappade Centerpartiet lite i riksdagsvalet och det syntes också i kommunvalen. Denna gång förblev man orepresenterade i elva kommunfullmäktige. Många av dem på de platser där man haft problem tidigare. I Malmö, Helsingborg, Landskrona och Vellinge i Skåne samt i Göteborg och Öckerö blev det noll mandat. I Stockholms län var det bara i Botkyrka man blev orepresenterade, vilket visar på framgångarna som man trots allt haft i Stockholmsområdet medan det gått sämre på landsbygden. Fagersta tappade man för första gången, liksom Malå och Åsele i Västerbottens län. Gällivare i Norrbottens län förblev också vitt på kartan för Centerpartiet.

Trots en liten tillbakagång för Centerpartiet i riksdagsvalet 2014 tog man tillbaka mandat i några kommunfullmäktige. De sju kommunfullmäktige efter valet 2014 där Centerpartiet inte sitter i är Malmö, Landskrona, Vellinge, Göteborg, Öckerö, Gällivare och Jokkmokk, varav den sistnämnda kommunen var det första gången Centerpartiet ”nollade”.

Som synes hade Centerpartiet problem i Stockholms län, med den största svackan 2002. Men där har man återtagit ställningarna, så även i Stockholms kommun. Men i Malmö och Göteborg har partiet stora problem, likaså har man svårigheter i främst Norrbotten.

Folkpartiet har alltid varit ett idéparti med få medlemmar i förhållande till antalet röster i valen. Jämfört med Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna har Folkpartiet haft en svagare partiorganisation. Sedan 1980-talet har partiet fluktuerat stort i resultat i riksdagsvalen, det har varit ömsom succé, ömsom nära fiasko.

När Folkpartiet gjorde ett katastrofval 1982 med 5,9% i riksdagsvalet slog det också igenom i kommunvalen. Då tappade de representationen i fyra kommunfullmäktige. Det var i Haparanda i Norrbottens län, Sollefteå och Kramfors i Västernorrlands län samt Skinnskatteberg i Västmanlands län. Det är intressant att i kommunvalen 2010 och 2014 i denna sistnämnda kommun tog Folkpartiet omkring 30% av rösterna.

I valet 1985 då Folkpartiet kom igen med den så kallade Westerberg-effekten tog de storslam i samtliga tre val. Det var först i valet 1994 när Folkpartiet tog 7,2% i riksdagsvalet som de också tappade greppet i några kommuner. De kommunfullmäktige de tappade då var Arjeplog, Överkalix och Övertorneå i Norrbottens län, Ånge i Västernorrlands län och Ragunda i Jämtlands län.

I Arjeplog och Överkalix tog Folkpartiet mandat igen 1998, men samtidigt tappade de representationen i åtta andra kommuner. Geografiskt låg Folkpartiets elva kommuner utan representation mellan Trelleborg i söder och Pajala i norr. I riksdagsvalet detta sistnämnda år erhöll Folkpartiet ett rekordlågt resultat med 4,7%. Utifrån detta låga riksdagsresultat gick det jämförelsevis inte så dåligt i kommunvalen. I riksdagsvalet 2002 gick partiet fram starkt till 13,4%, men ändå kom man inte in i nio kommunfullmäktigen runtom i landet. Tre kommuner var desamma som man inte kom in i 1998, men i övrigt kom man tillbaka i åtta och tappade sex andra. Tillbakagångarna i 2006 och 2010 års val på riksplanet gjorde att antalet kommunfullmäktigen utan FP-representation ökade något. Men det handlade bara om runt dussinet fullmäktigen.

Men när Folkpartiet gjorde sitt näst sämsta riksdagsval i historien 2014 med 5,4% slog det mycket hårdare igenom i kommunfullmäktigevalen. Som nämnts ovan resulterade 5,9% i riksdagsvalet 1982 i tapp av fyra kommunfullmäktige till följd av rikstrenden, 4,7% 1994 gav elva, men 5,4% 2014 innebar 29 kommunfullmäktigen utan FP-representation.

När det gäller de 29 kommuner där Folkpartiet är orepresenterade efter 2014 års kommunval är den gemensamma faktorn att  det är kommuner med mindre tätorter och landsbygd. De ligger utspridda i 14 olika län, men ungefär 40% av dem är kommuner i de fyra nordligaste länen

Kristen Demokratisk Samling ställde upp för första gången i valet till andra kammaren 1964. Riksdagsparti av egen kraft blev de först 1991 (oräknat listsamarbetet med Centerpartiet 1985).

KDS startades inom Pingströrelsen och genom kontaktnätet i lokala församlingar nådde de ut över stora delar av Sverige. Ser man till kommunvalen 1970 lyckades KDS komma in i kommunfullmäktige främst i Jönköpings län, Östergötlands län, Kalmar län, Kristianstads län, Skaraborgs län, Västerbottens län och även i Norrbottens län.

När de kom in i riksdagen 1991 med 7,1%, en ökning från 2,9% 1988, slog de också igenom i kommunfullmäktige över hela landet. De nio kommunfullmäktigen de inte kom in i var Malmö, Ludvika i Dalarnas län, Grästorp  i Skaraborgs län, Grums, Hammarö och Munkfors i Värmlands län, Dorotea i Västerbottens län och Överkalix i Norrbottens län, hade i regel sina förklaringar. Malmö var särskilt vid denna tid präglat av ett tvåpartisystem med strid mellan Socialdemokrater och Moderater. De andra kommunerna, med undantag av Ludvika, har inte så stort befolkningsunderlag och det är svårt att hitta ledare för partiverksamheten.

Kristdemokraternas närvaro i antal kommunfullmäktigen över landet har i stort styrts av deras resultat i riksdagsvalen, vilka har varierat procentmässigt sedan 1991. I riksdagsvalet 1998 gick KD fram till 11,8% från 4,1% 1994. Denna rikstrend gjorde att antalet kommunfullmäktigen där KD var orepresenterade sjönk till 18 1998 från 62 1994.

De kommuner som KD haft problem att komma in i kommunfullmäktige är i regel de mindre kommunerna där befolkningsunderlaget är litet och det är svårt att få ihop folk till en lista.

Vänsterpartiet hade svagare resultat och svårt att slå igenom i en del län under 1970- och 1980-talen. I kommunfullmäktige i Jönköpings län, Gotland, Skåne, Hallands län, Skaraborgs län och Västerbottens län var de ofta orepresenterade. Succén i riksdagsvalet 1998 gav också framgångar i kommunvalen. När Vänsterpartiet sedan har tappat i riksdagsvalen har de i kommunvalen 2006 och 2010 legat på omkring 30 kommunfullmäktige utan representation. Det är dock en klar förbättring jämfört med kommunvalen före 1998.

Miljöpartiet bildades 1980. I det första riksdagsvalet tog de 2,65% och kom in i 96 av 284 kommuner. I valet  1985 gick man tillbaka i riksdagsvalet till 1,5%, men samtidigt påvisas det ändå tydligt att man byggt ut den lokala partiorganisationen då man ökade till att vara representerade i 148 kommunfullmäktige. När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 var det bara 26 kommunfullmäktige man inte kom in i, varav Stockholm egentligen kan räknas bort då man där var involverade i Stockholmspartiet. Av övriga kommuner där man inte kom in i fullmäktige var mer än hälften av dem mindre kommuner i Västerbottens och Norrbottens län.  I övrigt var det i mindre kommuner spridda över Sverige där man blev orepresenterade. Samma profil över kommunfullmäktige där Miljöpartiet inte är representerade gällde också i kommunvalen 2010 och 2014.

Men det är intressant att notera att med 5,5% i riksdagsvalet 1988 kom Miljöpartiet inte in i 26 kommunfullmäktige, med 7,3% i riksdagsvalet 2010 kom de inte in i 29 kommunfullmäktige, samt med 6,9% i riksdagsvalet 2014 kom de inte in i 32 kommunfullmäktige. Det tyder på att, trots ett rimligt större röstunderlag för Miljöpartiet, så är partiorganisationen i deras svaga områden i glesbygden ungefär i samma läge.

Sverigedemokraterna bildades 1988 av personer som tidigare varit verksamma i rasistiska och nynazistiska organisationer. I kommunvalen 1991 tog man sina första mandat i Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland. Ett större genombrott kom i kommunvalen 2002 då de kom in i 29 kommuner. I Skåne var man mest framgångsrika, men man kom också in i bland andra hälften av Blekinge läns sex kommuner och i fyra mindre kommuner i Värmlands län. Därefter gick man framåt i val efter val och efter kommunfullmäktigevalen 2014 är man bara orepresenterade i Dorotea, Robertsfors, Åsele och Malå i Västerbottens län samt Vaxholm i Stockholms län.

Ett riksdagsparti som inte ställer upp en lista i en glesbygdskommun får ändå en handfull röster. Dels finns det de som inte kan tänka sig att rösta på något annat parti, men framförallt på grund av att de som förtidsröstar, ofta från en annan plats i landet, troligen bara har tillgång till blanka partivalsedlar och då kanske inte vet det parti man röstar på inte ställer upp lista i just den kommunen.

Tabell 4. Icke-riksdagspartiers representation i kommunfullmäktigeförsamlingarna 1973-2014

Valår	Antal kommunfull-mäktige med övriga partier företrädda*	Antal kommunfull-mäktige med KDS företrädda	Antal kommunfull-mäktige med MP företrädda	Antal kommunfull-mäktige med Ny Demokrati företrädda	Antal kommunfull-mäktige med SvDem företrädda	Totalt antal kommunfull-mäktige med partier utanför riksdagen företrädda	Antal kommuner
1973	51**	148	-	-	-	177	278
1976	57	147	-	-	-	176	277
1979	76	162	-	-	-	196	279
1982	69	181	96	-	-	234	284
1985	74	160	148	-	-	245	284
1988	69	186	***	-	0	214	284
1991	84	***	228	***	2	247	286
1994	114	***	***	37	3	141	288
1998	140	***	***	1	5	143	289
2002	138	***	***	-	29	150	290
2006	147	***	***	-	144	219	290
2010	144	***	***	-	***	144	290
2014	142	***	***	-	***	142	290

Anmärkningar till tabell 4:

* Med övriga partier avses lokala och regionala partier liksom partier med riksdagsambitioner, utom de i denna tabell särredovisade KDS, MP, Ny Demokrati och SvDem.

** 1973 Gotlands kommun har räknats bort då inga lokala partier tog mandat utan endast C och FP under beteckningen Mittenpartierna blev invalda. Däremot är Munkfors inräknat i de 51 kommunerna. Där ställde C och FP upp under beteckningen Kommunal mittensamverkan”, men i denna k ommun tog även Fridemokraterna kommunala mandat.

*** KDS/KD blev ett riksdagsparti 1991 och har då utgått ur denna tabell.

Miljöpartiet var inte ett riksdagsparti efter valen 1982, 1985 och 1991.

Ny Demokrati kom in i riksdagen i det första val de deltog i 1991. Därefter deltog de i två val där de inte kom in i riksdagen.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2006 och har då utgått ur denna tabell.

Ser man till övriga partier, oftast lokala partier, gick de framåt under 1990-talet, men verkar nu ha stabiliserats till att finnas i omkring 145 av Sveriges 290 kommuner. Det vill säga i strax under hälften av dem. Av de 142 kommunfullmäktige där det sitter icke-riksdagspartier representerade efter 2014 års val, kan det konstateras att i drygt 120 av dessa sitter det lokala partier (Norrbottens Sjukvårdsparti räknas som både ett lokalt och ett regionalt parti) som inte har ambitioner av att vara rikspartier.

Lokala partier/listor har givetvis lättare att slå igenom i mindre kommuner eller om de är inriktade på specifika lokalområdesfrågor i en valkrets i en större kommun, som till exempel Hisingens Kommunala Väljare i Göteborg (representerade i kommunfullmäktige 1979-1988 och gick sedan in i Miljöpartiet). Det finns dock ett undantag när det gäller ett icke-riksdagsparti, Feministiskt Initiativ har lyckats komma in i kommunfullmäktige i flera större kommuner. Mer om det nedan.

Den 1 januari 2015 kom nya valregler och de tillämpas för första gången vid ordinarie val 2018. Valsystemet ändras så att mandatfördelningen mellan partierna bättre skall spegla hur väljarna faktiskt har röstat. Ändringarna i regeringsformen gäller val till riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige. Vallagen ändras så att:

1. En person som nomineras som kandidat för ett parti ska skriftligt ha sagt ja till detta för att kunna bli vald. Det har varit ett okynne att personer har fått schavottera i media som invalda i kommunfullmäktige för ett parti de kanske inte vill associeras med, men ändå har blivit invalda för då deras namn skrivits på en valsedel.
2. Partierna ska få trycka sina partisymboler i färg på valsedlarna så att väljarna lättare ska kunna se skillnad på valsedlarna. Det har förekommit misstankar om att folk förväxlat snarlika partinamn på valsedlarna.
3. Så kallade utjämningsmandat införs i kommuner som är indelade i valkretsar.
4. Det införs en spärr som innebär att ett parti måste få minst 3 procent av rösterna för att få mandat i en kommun som är indelad i valkretsar, och minst 2 procent av rösterna i kommuner som inte är det.

Punkt 3 och 4 blir intressanta att se konsekvenserna av. Ett litet parti som KD får bättre villkor för att kunna ta mandat i stora kommuner som Stockholm och Göteborg. Men de kan å andra sidan tappa något mandat i mindre kommuner där de balanserar på runt 2%.

Några övriga partiers öden i kommunpolitiken

Samtidigt som Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 tog de mandat i 162 kommuner. Men när de föll ur riksdagen 1994 gick det utför, i kommunvalen 1994 tog de mandat i 36 kommuner , sedan bara i en kommun 1998 och i ingen kommun alls 2002. Däremot blev det avknoppningar i nya kommunala partier som exempelvis Götene Framtid.

SPI – Sveriges Pensionärers Intresseparti, bildades 1987 och har växlat något till namnet genom åren. Under de första åren genomfördes sammanslagningar mellan SPI och andra pensionärspartier som existerade regionalt eller i olika kommuner. Räknat från valet 1998 har deras representation sett ut som följer:

1998: 28 kommuner, 62 mandat

2002: 43 kommuner, 75 mandat

2006: 30 kommuner, 53 mandat

2010: 19 kommuner, 27 mandat

2014: 10 kommuner, 16 mandat

Genomgående har SPI varit starka i Skåne och Halland samt i viss mån i Dalarna och Östergötland.

Feministiskt Initiativ tog 2010 mandat i en kommun, Simrishamn, där Gudrun Schyman var lokal kandidat. I valet 2014 kom de in i 13 kommuner, företrädesvis i stora kommuner, vilket visar på resultat av deras genomslag i riksmedia. De större kommuner (med fler än 100 000 invånare) de kom in i var: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping, Umeå och Lund. I Gotlands kommun med cirka 57 000 invånare blev de också representerade samt i fem kommuner under 25 000 invånare: Sala, Simrishamn, Kiruna, Svalöv och Gullspång. Lokala aktivistgrupper för FI på dessa orter fällde säkert avgörandet att de kom in i dessa kommunfullmäktige.

Partierna till vänster om V/VPK

”68-vänstern” har det skrivits mycket om och här skall enbart ges en kort redogörelse om dem i kommunpolitiken. Man skall inte låta sig missledas av det utrymme de får nedan. Det är mer en fråga om kuriosa att skildra deras öden. I regel har de inte varit annat än ytterst marginella.

Efter kommunfullmäktigevalen 2014 finns det fem olika konstellationer av vänsterpartier till vänster om Vänsterpartiet.

För det första, Knegarkampanjen i Kiruna är ett lokalt vänsteralternativ som debuterade med ett mandat i valet 2014.

För det andra, Kommunistiska Partiet, tidigare Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) (KFML(r)) och Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna)(KPML(r)) bildat 1970, sitter efter kommunvalen 2014 i två kommunfullmäktige, två mandat har de i Lysekil och ett i Gislaved. I Göteborg lyckade dåvarande KPML(r) vinna ett mandat 1982, men det är enda gången. Indelningen i fyra valkretsar i denna kommun har också missgynnat partiet. I Karlshamn tappade KP 2014 det enda mandat de hade kvar. I denna kommun hade de tidigare stora framgångar. 1985 kom de in i kommunfullmäktige och i valen 1994 och 1998 hade de stora framgångar och tog 7 mandat av 51 båda gånger. 1994 tog de 15,0% och 1998 12,7%.

För det tredje, Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistisk grupp som startade tidningen Offensiv 1973, då med inriktningen att verka genom infiltration inom socialdemokratin och SSU. Men strategin inom deras international Committee for a Workers’ International har skiftat och sedan 1990-talet verkar de genom egna politiska partier, som dock är högst marginella så gott som överallt i världen. I Umeå lyckades man 1991 ta tre mandat genom en socialdemokratisk spränglista. Man använde den socialdemokratiska partibeteckningen och satte ett S-kommunalråd som listetta (givetvis utan medgivande från denna person). Detta valtrick lyckades också 1994, då tog man två mandat som S-spränglista. Men detta kryphål täpptes till och de ställer istället 1998 upp med den egna listan Rättvisepartiet Offensiv och tar två mandat. I både valen 2002 och 2006 tar man tre mandat i Umeås kommunfullmäktige. Men sedan blir det en partisplittring, mer om det nedan.

I kommunvalen 2002 lyckas RS också bryta in och ta två mandat i Luleå, ökade till tre 2006 och behöll de 2010. Efter valet 2014 har man åter två mandat i Luleå kommunfullmäktige. I Haninge kommun lyckas man ta två mandat 2006 och de har man behållit sedan dess. Genom mycket aktiva lokala avdelningar kan RS ta mandat i kommunfullmäktige i normalstora kommuner. Men vi talar då om en omfattande utåtriktad agitationsverksamhet som måste till för att de skall lyckas bryta igenom.

För det fjärde, Arbetarpartiet, bildades 2010 efter en utbrytning ur RS av Umeåavdelningen. Namnet Arbetarpartiet tog de först 2011. De lyckades överleva som ett självständigt lokalt parti i Umeå, men tappade något. I kommunvalet 2010 tog de ett mandat mot tre i valet 2006 när de ställde upp inom RS. I valet 2014 gick de fram till två mandat. Som en liten mycket aktiv kommungrupp kan de nog överleva, men avancemang i övrigt på andra platser i Sverige är det svårt att se komma att hända.

För det femte, Sverigesektionen av Leo Trotskijs fjärde international, alltså ytterligare en av många trotskistiska internationaler, startade i Sverige en andra gång 1969, då under namnet Revolutionära Marxister, som sedan bytte namn till Revolutionära Marxisters Förbund och därefter till Kommunistiska Arbetarförbundet, innan man 1982 tog namnet Socialistiska Partiet (SP). SP har haft vissa marginella framgångar, 1985 tog man ett mandat i kommunfullmäktige i Köping. De ville rädda ett gammalt badhus från rivning, men det revs i alla fall. I Köping satt SP 1985-1991 och 1994-2010. I Kungsör tog man också ett mandat 1994 och 1998, men lade ned när en rebellisk ungdomsgeneration hade flyttat från orten. I Nacka och Umeå har SP-representanter i något val blivit invalda genom att få plats på Vänsterpartiets listor.

Men rätt som det är kan en ny lokalgrupp poppa upp. Det hände SP i Västervik där de tog ett mandat i kommunfullmäktige 2006. Men denna grupp bröt sedan med SP centralt och sitter i kommunfullmäktige i Västervik sedan valet 2010 under beteckningen Socialisterna – Välfärdspartiet.  2010 hade denna grupp även ett mandat i Kinda kommunfullmäktige i Östergötlands län. Men själva Socialistiska Partiet finns alltså inte i kommunpolitiken längre efter 2010 års val.

Andra partier och rörelser till vänster, som nu i princip är utdöda men har funnits representerade inom kommunpolitiken tidigare, är de följande:

Frihetliga Kommunalfolket (FKF) bildades 1954 av medlemmar i det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation. De har funnits företrädda i spridda kommuner i Bergslagen och Norrland, som Härjedalen, Ljusdal, Hudiksvall, Älvdalen och Torsby. I Ljusdal fanns FKF företrädda 1976-2006. Efter valet 2006 hade FKF ett mandat i vardera Ljusdal och Älvdalen. Men i Ljusdal hittade man ingen som ville vara listetta 2010 och ställde därmed inte upp. I Älvdalen trillade man ur kommunfullmäktige.[2]

Det prokinesiska Sveriges Kommunistiska Parti bildades 1967 som Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML) och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) 1973. 1987 bytte det som fanns kvar av SKP namn till Solidaritetspartiet. Höjdpunkten i kommunpolitiken nådde SKP 1985 med elva mandat i fem kommuner. Men sedan splittrades de upp, ett par tog lokalt namnet Kommunal Vänster och gick i slutändan med i Vänsterpartiet. Solidaritetspartiet fanns efter valet 1988 bara i Sigtuna och Vallentuna. I Sigtuna försvann de 1991 medan de i Vallentuna lade ned inför valet 1998 i brist på kandidater.

De Moskvatrogna kommunisterna bröt sig ur VPK 1977 och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna. Men någon succé blev det inte för dem. i kommunvalen 1979 tog de 20 mandat i 16 kommuner, varav elva kommuner i Norrbottens län. Sedan har de stegvis tappat. Partibeteckningen/partinamnet har växlat genom åren. 1982 ställde de upp under beteckningen K-partiet. 1995 gick APK i konkurs och man bildade Sveriges Kommunistiska Parti (återigen en återanvändning av detta namn av en ny kommunistfraktion). Men detta SKP fanns i två upplagor ett tag och då använde den gamla APK-fraktionen beteckningen Kommunisterna i valen 1998-2006 tills det att den andra SKP-gruppen försvann. I kommunvalet 1991 tog APK mandat i Fagersta, Pajala och Gällivare. I Fagersta försvann de 1994 och i Pajala 2006. Inför kommunvalet 2014 ställde SKP:s lokalavdelning i Gällivare upp i en valallians kallad Malmfältens väl. Det var inte populärt i SKP:s partiledning, som efteråt konstaterade att det inte blev någon succé. SKP tog två mandat i Gällivare 2010 och detsamma gjorde det nya Malmfältens väl 2014 trots att det hade intentionen att verka bredare. Men genom att SKP i Gällivare inte ställde upp försvann därmed det gamla Moskvatrogna kommunistpartiet ur Sveriges kommunpolitik.

Arbetarlistan (AL) bildades 1990. Huruvida det var en utbrytning ur Socialdemokraterna kan diskuteras. Snarare var det en blandning av socialdemokrater och vänsterfolk. Kjell Eriksson, en tid partisekreterare i AL, beskriver i sin självbiografi snarare partiet som ett försök att vilda ett vänsterparti till vänster om Vänsterpartiet. I kommunpolitiken blev det trots allt ett par mandat även om partiet på riksnivå snabbt försvann. I Timrå respektive Ragunda tog AL ett mandat 1991. I Vimmerby tog man ett mandat 1994, 1998 och 2002.

Det finns också lokala utbrytningar ur Socialdemokraterna. Sedan 1991 sitter SAFE (Solidaritet Arbete Fred Ekologi) i Nässjö kommunfullmäktige. Tidigare hade de en egen lista inom Socialdemokraterna. Sedan 2006 sitter Socialradikala Demokraterna i Ljusdals kommunfullmäktige. Det finns lokala utbrytningar ur Socialdemokraterna på andra platser, men ofta väljare man att arbeta bredare och inte åberopa en socialdemokratisk tradition.

Tidens vågor slår hårt mot partierna

Färre partimedlemmar, svagare identifiering bland väljarna med ett specifikt parti, partibyten från val till val och ökad röstsplittring bland väljarna i riksdags- och kommunval är en otvetydig utveckling sedan 1960-talet.

I valet 1970, det första med gemensam valdag till riksdag, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige, röstsplittrade sex procent av väljarna mellan riksdagsval och kommunval, i valen 2002, 2006 och 2010 gjorde omkring 26-27 procent det.[3]

När det gäller väljarnas partisympatier har också mycket hänt. 1956 betraktade sig 45 procent som starka anhängare av ett parti, 2006 hade det sjunkit till 15 procent. 1968 identifierade sig 65 procent med ett parti, 2006 31 procent.[4]

Otvetydigt är det så att i kommunpolitiken påverkar kommunalrådskandidaterna för respektive parti mer och mer det lokala valresultatet.

Ett välkänt exempel är Fagersta där Vänsterpartiet erhöll över 50% av rösterna i kommunvalen 2002-2010. I valet 2014 tog de strax under 30%. Det kan jämföras med kommunvalen 1973 och 1976 i denna kommun då VPK tog runt 8-9%.

Ett annat känt exempel är framgångarna för Kristdemokraterna, före detta KDS, i Markaryd. I valen 1970 till och med 1985 var KDS ett parti med strax över fyra procent av rösterna i denna kommun. Det skall jämföras med valen 2006 till och med 2014 då de legat på över 44% av rösterna, alltså ett tiofalt större röstetal.

Ett tredje exempel, om än inte lika drastiskt, kan tas från Lidköpings kommun. I kommunvalen på 1970-talet var det en kommun med borgerlig majoritet. I valen 1982 till och med 1991 var det skiftande, först oklar majoritet i två val, sedan rödgrönt och därefter borgerligt styre. Men från och med valet 1994 har det varit stabilt rödgrönt styre. På 1970-talet pendlade Socialdemokraterna i kommunen runt 34%-39%. I kommunvalen 2002 till och med 2014 har Socialdemokraterna erhållit 40-41%.

I samtliga tre exempel ovan har en stark kommunalrådskandidat varit avgörande för respektive partis framgång och trenderna i riksdagsvalen har spelat mindre roll i kommunvalsresultaten på dessa platser.

Efter kommunvalen 2014 hände faktiskt något som kan ses som början på en ny period i kommunpolitikens historia. Genom Sverigedemokraternas framgångar uppstod många fler oklara majoriteter i kommunerna än i tidigare val. Det ledde till att många fler överenskommelser gjordes över tidigare blockgränser, till exempel  i Norrköping, där Socialdemokraterna dumpade Vänsterpartiet och Miljöpartiet och istället gick i koalition med Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Sådana koalitioner har lett till att det har varit viktigt att sy ihop kommunala heltidsuppdrag för fler gruppledare från partierna i majoritetsstyret. Det i sin tur leder till ansamling av tunga uppdrag till ett fåtal personer.

Ej tillsatta mandat

Bara för att ett parti vinner mandat så innebär det inte att mandaten tillsätts till 100%. Sverigedemokraterna har haft problem med obesatta stolar, men också V och MP, framförallt efter det att de haft stora framgångar i ett val. Till exempel efter Vänsterpartiets succéval 1998 kunde de inte tillsätta tre mandat, två i Mjölby och ett i Bromölla.

Partierna har inte heller samma grepp om sina förtroendevalda som förr. Att ledamöter hoppar av sitt parti och går till ett annat eller blir vildar har säkerligen blivit vanligare och vanligare.

Tidskriften Expo presenterade i september 2015, ett år efter senaste valet, en undersökning om Sverigedemokraternas mandat som visade följande:

Av 1324 mandat som Sverigedemokraterna hade i Sveriges kommuner hade 186 ordinarie ledamöter avsagt sig sina uppdrag, liksom 78 suppleanter. Över 78 mandat hade partiet tappat kontrollen. 35 av mandaten var tomma stolar (att jämföra med att alla de andra partierna tillsammans bara hade en tom stol). Politiska vildar satt på 43 Sverigedemokratmandat. Fyra suppleanter till Sverigedemokratmandat var också vildar.

Debatten om skilda valdagar

Till och från efter de svenska valen har det debatterats om Sverige skulle återgå till skilda valdagar för riksdagsval och landstings- och kommunval, som man hade före 1970.

I regel har de borgerliga partierna varit för skilda valdagar, även om det har varierat. Under Alf Svenssons senare tid som partiledare kände Kristdemokraterna av en ”Alf Svensson-effekt” och KD:s kommunpolitiker hade därmed ett egenintresse av att koppla samman kommunvalen med sin partiledare.

Från Socialdemokraternas och Vänsterpartiet har intresset för skilda valdagar varit lågt. De känner på sig att deras starkaste väljargrupper i svaga socioekonomiska grupper inte skulle gå och rösta om i regional- och kommunval om de hålls separat från riksdagsvalen.

Som kan konstateras av den ökade röstsplittringen på olika partier i de tre olika valen så kan man argumentera att många väljare har lärt sig att se skillnad mellan de olika nivåerna och gör en skillnad. Sedan finns det de väljare som kanske mer av slentrian röstar på ett och samma parti i samtliga val, som de alltid har gjort sedan de röstade för första gången.

Att valdeltagandet skulle sjunka om regional- och kommunval hålls åtskilda från riksdagsval är ställt utom allt tvivel. Det är EU-parlamentsvalen ett bevis för om inte annat. Vilka partier som skulle förlora på det kan alltid diskuteras. Men det viktiga är rent principiellt att det är viktigt att få ett så högt valdeltagande som möjligt för att den representativa demokratin skall kunna fungera bättre genom god representation av samtliga samhällsgrupper i de valda församlingarna.

Tyvärr har de politiska partierna inte samma lokala aktivitet som förr, de är mer känslolösa för olika opinioner. Valda lokalpolitiker saknas från socioekonomiskt utsatta områden i storstäderna som har konsterats ovan. Allt detta påverkar den representativa demokratin i negativ riktning.

Hur åtgärdar de politiska partierna detta problem?

AHSK 2008